Mamma berättade för mig att hon hatade
mig från den första gång jag slog upp mina
blå ögon. Själv förstod jag inte hur hon kunde
hata mig, jag var ju en gåva som hon fått i arv
från mannen hon älskade. Kanske det var så att
traumat av att hennes älskade rycktes ifrån henne
så brutalt och oförklarligt, och den ofattbara sorgen
i att inte få ta farväl eller ens se honom resulterade
i havandeskaps eller förlossnings psykosen.

Jag vet mer om min faders
sista timmar i livet än vad min mor gör och det är jag
på sätt och vis glad för att hon slapp veta. Men det är
inte något som jag ska berätta för dig än, var sak har sin
tid och nu är det Augusti 1967.

Min mor hatade det lilla barnet som hon höll i sin famn,
men jag hade tur, kanske mer tur än de flesta i min
situation.Min älskade mormor lät min mor och mig bo
tillsammans med henne i samma radhus lägenhet. Min
mormor berättade väldigt lite om hur mamma tog
hand om mig när jag var nyfödd , men jag vet att jag
troligen var skyddad mot yttre synligt våld under den
första tiden. Barnavårdnämnden besökte oss under den
första tiden, jag vet inte om dom besökte alla mammor
eller om det var ensamstående mammor. Kanske var det
deras besök som skyddade mig från att skadas, för min
mamma var noga med att inte låta någon veta att hon
misshandlade sitt barn.