Allt hade hänt så fort, min mor var gravid och
mannen hon älskade av hela sitt hjärta var död!
Jag vet inte exakt vad som hände, min mamma
berättade att min pappa ringt henne och sa att
han hade fått ett slag i huvudet och att han hade
en sådan fruktansvärd huvudvärk, ett par dagar
senare var pappa död! Min mor fick inte veta att
han hamnat på sjukhus eftersom att han fått en
blodutgutelse i hjärnan av det kraftiga slaget.
Läkarna försökte borra upp min pappas skalle för
att lätta på trycket och få ut blodet. Min far dog!
Det måste ha varit så fruktansvärt för min mor,
att inte veta, att inte få möjligheten att finnas vid
hans sida. Min mor fick inte sitta vid min far's
dödsbädd hon fick inte ta farväl av mannen hon
älskade, mannen vars kärleksbarn hon snart skulle
föda.Det måste ha varit en fruktansvärt traumatisk
situation för min mor som nyss fyllt 21 år. Från att
ha levt på rosa moln, med hopp om framtiden
tillsammans med min far, som dessutom precis
hade berättat för sin fru att han ville skiljas.
En sådan fruktansvärd tragedi! Min mor hade
ingen till stöd, jag vet inte om min mormor hade
styrka kvar att trösta sin dotter, min mormor
hade själv mist sin make året innan, min mor
och hennes bror hade mist sin far, nu hade hon
förlorat sin stora kärlek och hela sin framtid.
Vem fanns där att söka tröst hos?
Det är så lätt att dömma, och så lätt att glömma
att min mor var så ung, höggravid och det absolut
värsta som kan hända en kvinna hade just hänt
så det är mycket möjligt att min mor fick
en havandeskaps psykos eller en förlossnings
psykos, för det finns ingen annan förklaring till
varför hon hatade sitt kärleksbarn, det enda
minnet som hon hade kvar efter mannen som
hon älskat av hela sitt unga passionerade hjärta!
Min mor var även tvingad att gå upp i rätten för
att få faderskapet fastställt och det måste ha
varit fruktansvärt att höggravid möta min far's
fru i rätten, att stå öga mot öga mot den kvinna
som varit min mor's chef, och varit så vänlig nog att
låta min mor hyra lägenheten ovanpå affären. Nu
fick min mor känna på de sårade, kanske även
hatfulla, svikna blickar som min far's änka gav
henne. Undrar vad min mor tänkte när hon stod
där framför kvinnan, frun, modern till de 5 barn
som pappa redan hade. Tänkte min mamma på
att hon, som inte ens älskade pappa, fanns vid hans
sida under de sista timmarna medans min mor
inte ens fått tillfälle att ta farväl. Det är så
fruktansvärt att förlora någon man älskar, och
att inte ens få se den man älskar då dödens lugn
har sänkt sig , att inte få säga adjö, gör att det är
svårt att ta till sig att man aldrig mer får träffa
den man förlorat, inte höra dennes röst, inte få
hålla om den eller bli omhållen av.......
Min mamma forlorade inte bara pappa utan även
rätten att ta farväl, rätten att få en möjlighet att
sörja, att få ett avslut.
jag föddes i början av Lejonets månad
och jag skulle få kämpa för att
överleva.
mannen hon älskade av hela sitt hjärta var död!
Jag vet inte exakt vad som hände, min mamma
berättade att min pappa ringt henne och sa att
han hade fått ett slag i huvudet och att han hade
en sådan fruktansvärd huvudvärk, ett par dagar
senare var pappa död! Min mor fick inte veta att
han hamnat på sjukhus eftersom att han fått en
blodutgutelse i hjärnan av det kraftiga slaget.
Läkarna försökte borra upp min pappas skalle för
att lätta på trycket och få ut blodet. Min far dog!
Det måste ha varit så fruktansvärt för min mor,
att inte veta, att inte få möjligheten att finnas vid
hans sida. Min mor fick inte sitta vid min far's
dödsbädd hon fick inte ta farväl av mannen hon
älskade, mannen vars kärleksbarn hon snart skulle
föda.Det måste ha varit en fruktansvärt traumatisk
situation för min mor som nyss fyllt 21 år. Från att
ha levt på rosa moln, med hopp om framtiden
tillsammans med min far, som dessutom precis
hade berättat för sin fru att han ville skiljas.
En sådan fruktansvärd tragedi! Min mor hade
ingen till stöd, jag vet inte om min mormor hade
styrka kvar att trösta sin dotter, min mormor
hade själv mist sin make året innan, min mor
och hennes bror hade mist sin far, nu hade hon
förlorat sin stora kärlek och hela sin framtid.
Vem fanns där att söka tröst hos?
Det är så lätt att dömma, och så lätt att glömma
att min mor var så ung, höggravid och det absolut
värsta som kan hända en kvinna hade just hänt
så det är mycket möjligt att min mor fick
en havandeskaps psykos eller en förlossnings
psykos, för det finns ingen annan förklaring till
varför hon hatade sitt kärleksbarn, det enda
minnet som hon hade kvar efter mannen som
hon älskat av hela sitt unga passionerade hjärta!
Min mor var även tvingad att gå upp i rätten för
att få faderskapet fastställt och det måste ha
varit fruktansvärt att höggravid möta min far's
fru i rätten, att stå öga mot öga mot den kvinna
som varit min mor's chef, och varit så vänlig nog att
låta min mor hyra lägenheten ovanpå affären. Nu
fick min mor känna på de sårade, kanske även
hatfulla, svikna blickar som min far's änka gav
henne. Undrar vad min mor tänkte när hon stod
där framför kvinnan, frun, modern till de 5 barn
som pappa redan hade. Tänkte min mamma på
att hon, som inte ens älskade pappa, fanns vid hans
sida under de sista timmarna medans min mor
inte ens fått tillfälle att ta farväl. Det är så
fruktansvärt att förlora någon man älskar, och
att inte ens få se den man älskar då dödens lugn
har sänkt sig , att inte få säga adjö, gör att det är
svårt att ta till sig att man aldrig mer får träffa
den man förlorat, inte höra dennes röst, inte få
hålla om den eller bli omhållen av.......
Min mamma forlorade inte bara pappa utan även
rätten att ta farväl, rätten att få en möjlighet att
sörja, att få ett avslut.
jag föddes i början av Lejonets månad
och jag skulle få kämpa för att
överleva.
No comments:
Post a Comment