En oäkting

Jag var enligt mormor ett "lätt barn" att ta hand om,
nöjd med det lilla. och glad för det mesta. Min mormor
var ju ändå ganska gammal, när jag kom till världen,
hon var född 1906, så mormor var 61 år. Mormor
var själv mamma till två vuxna barn, en son och en
dotter, och hade redan välsignats med en sonson och
två underbara söta sondöttrar . Så även om hon var 61
var hon fortfarande ung i sitt hjärta precis som de flesta
mödrar är, barn är fantastiska och de håller oss unga länge.
Det är en börda eller en gåva, beroende på hur man ser
på det, att starta om från början med att ta hand om ett
litet barn, med allt vad det innebär. Mormor hade förlorat
sin man, min morfar, året innan jag föddes, och det måste
ha varit mycket jobbigt och känslomässigt för henne,att
först mista sin make, efter en lång tids sjukdom, sedan
få vetskap om att hennes dotter träffar en mycket äldre
man som redan var gift. Jag är säker på, att det på "den
tiden" var mycket skamligt att en kvinna hade ett
förhållande med en gift man. Ännu värre måste det ha
känts för mormor att plötsligt få beskedet att min
pappa var död och att hennes dotter skulle få ta hand
om barnet ensam. Mormor berättade för mig att man på
den tiden skulle ha tyckt att det var "fruktansvärt" att
hennes dotter träffat en gift man som dessutom var
mycket äldre samt redan hade 5 barn tillsammans med
barnens mamma så de bägge kom överens om att inte
nämna något om min pappa. Jag kan tänka mig att på
den tiden, cirkulerade det fortfarande tankar och åsikter
som "synd, oäkting, skam och skuld". Dessa tankar och
känslor som både min mor och min mormor bar i sina
hjärtan tillsammans med hemligheten om min far, bars
under tystnad. Känslor som skam och skuld är mycket
negativa och bryter ner snarare än bygger upp. Det
är nog mycket svårt att vara lycklig och stolt fullt
ut, över sitt barnbarn under sådana omständigheter.

Jag var ju trots allt en Oäkting.