Ilska-Vrede-Hat-Avsky-Avsmak-Skam-Skuld

Det finns lika många teorier och förklaringar som det finns
människor. Vad är rätt vad är fel, föds vi med det mörka
inom oss i vår unika DNA eller formas människan till den
hon är under barndommen? När min mormor berättade
vad som hade hänt, innan min mor "blev till" hade jag inte
någon riktigt bra förklaring till varför min mamma blev
den person som hon blev. Men när mormor berättade
att morfar hade "lovats pengar" ifall han tog på sig ett
brott som hans dåvarande chef hade gjort, och morfar
såg ett tillfälle till att få pengar till familjen som då
bestod i mormor och deras son. Efter han hade sonat
brottet som han var oskyldig till, och släpptes visade
chefen ytterligare sitt rätta ja, och morfar fick inte de
utlovade pengarna. Jag ville inte fråga mormor vad
brottet i sig bestod i, men det måste hur som helst
varit otroligt svårt för mormor och sonen att veta att
morfar satt i fängelset. Vad sa grannarna? Hur blev
mormor och sonen behandlade under tiden morfar
satt inne? Kunde mormor gå och handla utan folks
menande ögonkast, eller hon kanske till och med blev
kallad "hemska saker" bakom sin rygg. Jag kan inte
sätta mig in i deras ekonomiska situation, men att
sänka sig så lågt att ta på sig en annan mans brott
för pengar, och mormor som verkligen var hård
och strikt i vad som var rätt och riktigt. Det måste
ha varit fruktansvärt för henne.

Men morfar kom hem och gjorde sig
skyldig till ett brott,
och utan den våldshandlingen skulle kanske
jag aldrig ha funnits.

Morfar kom hem, han var naturligtvist mycket arg
och kände sig lurad, och i besvikelsen och så med sin
svartsjuka krävde han sin rätt som man, han brydde sig
inte om att mormor inte inte ville!

Resultatet av den våldshandlingen kom 9 månader efter
och jag kan känna att jag ursäktar min mammas beteende
med att hon inte avlats i kärlek och ömhet utan med våld
besvikelse frustration och svartsjuka. Mormor hade ju varit
ensam "kvinna" och hon måste erövras.

Hur mådde mormor under graviditeten? Var hon lycklig
stolt över att bära ett barn, ett av världens underverk?
Eller dolde hon den växande magen under vinterkappan
lättad över att han inte rört henne sedan den kvällen.
Hur mådde sonen? Hur mycket hade han hört och förstått?
För hur kan en son komma till ro och sova första natten då
pappa äntligen är hemma igen? Visste han om varför hans
pappa var borta, hur mådde han i så fall av att veta att hans
pappa satt i fängelse? Vad sa hans jämnåriga vänner?
Han var bara 10 år natten då hans syster blev till, hörde han
sin mammas skrik, och böner, ville han rädda mamma men
vågade inte för hans pappa var så arg på mamma?

Mormor kände kanske skuld och klandrade sig själv över
att hon inte lyckats övertala sin man att inte ta på sig detta
för att få pengar till familjen, kanske att mormor såg en
möjlighet till att få det lite bättre av "blodspengarna".

Det är vanligt att människor som utsatts för brott skuld-
belägger sig själva för det inträffade. Genom att skuld belägga
sig själv för det inträffade, istället för förövaren som är
"okontrollerbar", försöker man återfå kontrollen genom att
man nu har möjlighet att förändra sitt eget beteende och därmed
undvika framtida brott.

Inom KBT talar man om 9 olika grundeffekter det finns 6 negativa
1 neutral och 2 positiva;

6 Negativa-ilska/vrede, Rädsla/skräck, Pina/kval, Avsky,
Avsmak och Skam!
1 Neutral- Förvåning
2 Positiva- Glädje, Nyfikenhet

De Negativa Känslorna som ilska/vrede, rädsla/skräck pina/kval
och Skam bryter ner och förstör för oss och får oss att må psykiskt
dåligt,

Om vi bär på pina/kval och inte får hjälp, stöd, behandling kan det
leda till en depression!

Avsky och avsmak är negativa "men har en positiv sida",
de är vegetativa och hjälper oss att inte äta giftiga saker

Om vi kan vända våra negativa ned brytande skadliga känslor med
något som kan få oss att känna oss förvånade tex vi känner skam och
skuld rädsla och hat, vi lever i en ständig pina, ifall vi då vänder oss till
dom olika ställen där vi kan få hjälp stöd behandling kan vi vända våra
negativa känslor mot den neutrala känslan Förvåning att vi får hjälp och
det kan vända känslorna till den positiva känslan Glädje över att få stöd,
hjälp, en varm kram, att vi får hjälp med att anmäla så att vi kan rädda
andra att råka lika illa ut och därmed rädda oss själva

Det är så viktigt att vi får tillbaka tilliten till människor, att känna
att man finner tillbaka till tryggheten, att man kan lita på personer i
sin omgivning. Min mormor bar på en besvikelse och hon varnade
mig redan som mycket liten att "män och pojkar var farliga" och att
jag skulle akta mig noga, och om någon man eller pojke pratade med
mig eller kom efter mig då skulle jag springa hem och skrika så högt
jag kunde så att någon skulle höra mig och rädda mig från det hemska
som skulle kunna hända.

Så träffade ni på en liten blond flicka under 70 talet, med långt fladdrande
hår som skräckslaget sprang skrikande när ni bara råkade titta på henne
eller bara råkade gå förbi där hon lekte eller på vägen utanför
radhusen där jag bodde, ja då var det bara jag!

FLICKAN OCH KRÅKAN-MIKAEL WIEHE

Jag satt häromdagen och läste min tidning en dag som så många förut.
O jag tänkte på alla dom drömmar man drömt som en efter en har tagit slut
Då såg jag en bild av en flicka med en skadskjuten kråka i famn
hon springer iväg genom skogen så fort som hon någonsin kan
Och hon springer med fladdrande lockar hon springer på taniga ben
o hon bönar och ber och hon hoppas och tror att det inte ska vara för sent
Flickan är liten och hennes hår är så ljust o hennes kind är så flämtande röd
kråkan är klumpig och kraxande svart om en stund är den alldeles död
Men flickan, hon springer för livet hos en skadskjuten fågel i famn
hon springer mot trygghet och värme för det som är riktigt och sant
O hon springer med tindrande ögon hon springer på taniga ben
för hon vet att det är sant, det som pappa har sagt att finns det liv
är det aldrig för sent O jag började darra i vånda och nöd
jag skakade av rädsla och skräck för jag visste ju alldeles tydligt
och klart att det var bilden av mig som jag sett
För mitt hopp är en skadsjuten kråka och jag är ett springande barn
som tror det finns någon som kan hjälpa mig än
som tror det finns nån som har svar
O jag springer med bultande hjärta jag springer på taniga ben
O jag bönar och ber,
fast jag egentligen vet att det redan är alldels för sent

Mitt första Våldsminne!

Mitt första minne av att hon misshandlade mig
är ganska vagt, men av någon anledning blev
jag slagen och släpad i håret till sovrummet.
Mamma låste dörren och jag kommer inte ihåg
om jag grät eller om det gjorde ont. Det jag kommer
ihåg var den fyrkantiga glasvasen som var fylld med
runda glaskulor med bubblor i som stod i fönstret.
Solen lyste in genom fönstret som stod öppet på
glänt, och solens strålar reflekterade sig i de
runda fina glaskulorna. Vasen var min mormors,
men min mamma tyckte om den och hade den i
fönstret. Jag minns att jag puttade vasen till sidan,
fönstret var öppet men det fanns en lås anordning i form
av en spärr så jag drog ur spärren och kröp upp på fönster
brädan. Jag kröp ut genom det öppna fönstret
och jag minns att jag kände tyngden av det
öppna fönstret mot min rygg och jag höll mig
i kanten på fönsterbläcket och jag kommer ihåg
när jag tappade taget och kände hur jag
skrapade upp knäna mot husväggen och slog
i huvudet och hakan mellan fönstret och
fönsterbläcket,

Jag föll!


Och jag hade en sådan tur, eller så var min
skyddsängel där och fångade upp mig, det var
ett högt fall för en liten tösabit, på nästan 4 år.

Jag minns att jag tog mig upp från grannens
rabatt och sprang genom hans tomt ut på
gräsplanen utanför och att jag kände rädsla.
Jag måste ha varit rädd för grannen redan
då, kanske att mormor varnat mig för farliga
gubbar och att dom var farliga. Jag kände
mig så rädd och sprang så fort jag kunde.
Jag glömmer inte hur arg min mamma blev
när jag kom springande upp mot ingången till
solgården där hon och mormor satt. Hon blev så
arg och tog tag i mig. Jag har inget minne av vad
hon sa eller kanske skrek, men jag kommer ihåg
smärtan när hon slog mig rakt över ansiktet. Jag
har inget minne av vad som hände efter det.

Men jag minns slagen!

Senare i livet bekräftade mormor att det inte
bara var något jag drömt eller minnen som jag
blandat ihop, det var så konstigt att jag mindes
allt så detaljrikt för jag var så liten när detta hände.
Det kändes jätteskönt att få höra mormor berätta
om händelsen även om det samtidigt kändes
märkligt att mormor inte gjorde något för att
skydda mig från att bli slagen. Jag hade skrapat upp
både hakan och mina knän. Det är fruktansvärt att
tänka på att jag säkert hade revor från grannens
rosbuskar som jag råkat falla på, och kanske någon
tagg hade trängt in någonstans på min kropp. Mormor
berättade att mamma hade varit upprörd för att hon
varit tvungen att gå över till grannen och be honom om
ursäkt. Undrar om hon berättade för honom att det var
hennes 4 åriga dotter som hade klättrat ut från fönstret,
tappat taget och fallit ner på hans rosbuskar, vad sa han,
vad tänkte han?

Här sitter vi, sida vid sida, mormor och jag, hon var
min trygghet, hon var min vän och mentor. Mormor
och jag plockade kottar och hon satte små pinnar till
ben på kottarna som förvandlades till får och kossor.
Mormor och jag samlade stenar och fina pinnar och så
torkade vi några av sommarens vackraste blommor, vi
lade dom i press mellan sidorna på en av hennes böcker
som stod i den bokhylla som var närmast hennes säng.
Tillsammans med mormor var jag lycklig, hon tog sig tid
med mig och fanns där för mig, när jag behövde en kram
eller ett plåster men också med nybakade bullar och ett
glas hemgjord saft. Mina tidigaste minnen av mormor
var just från platsen ovan, det var ofta vi gick en sväng
mormor och jag, för att upptäcka världen på nytt, samla
nya kottar plocka nya blommor eller bara för att njuta
av de härliga dagarna tillsammans. Fotografiet ovan är
taget av min mamma med kameran som hon fått av min
pappa, jag minns att fodralet till kameran var brunt, tänk
att man minns sådana små detaljer.

En Våldshandling är en Våldshandling för Mycket!

En livsfråga som jag bar på under en stor del
av mitt liv var; " Hur kunde mamma hata sitt och
pappas kärleksbarn, och hur kunde hon hålla
misshandeln hemligt för omgivningen? Vad jag
inte var beredd på, var den fruktansvärda
upptäckt och svek som jag senare i livet skulle
få ta del av. Min mamma hade misslyckats i
att hålla misshandeln hemlig, och vetskapen
jag idag bär på är fruktansvärd. Och
till och med efter min moders död härjade
hon med oss från dödsrikets mörka salar.
När skulle det ta slut? När kan jag släppa
alla minnen som tynger mig, allt jag vill
är att kapa linorna till alla våldshandlingar
som än idag tynger mig och hemsöker mig
i mina drömmar. Jag vet att det kommer ta
lång tid att helas och att renas så att jag kan
gå vidare tyngdlös och fri från mina minnen.




Vad är bakgrunden till ett så för mig omänskligt
beteende från en mor, hur kan en verbal kvinna
ha behov att uttycka sig med våldshandlingar ?
förvisso en ung kvinna som nyligen förlorat framtiden
tillsammans med mannen hon älskar men som bär
på frukten från deras kärlek? Jag har sett många
filmer där kvinnan står kvar ensam med en
skyddande hand på magen, för att hon vet ju att
deras kärleksbarn vilar tryggt under hennes
hjärta även om det är tungt av sorgen efter fadern
död så finns ändå kärleken och hoppet kvar. Så
är det porträtterat i de filmer som jag har sett.
Så var inte verkligheten för min mamma.

"Stod min mor framför spegeln och klöste med
sina långa naglar på den svällande magen, enbart
fylld med hatet som växte i takt med den.
Utan en glimt av den moders kärlek som
borde ha fått bryta igenom dom hatfyllda
tankar likt solen som spricker fram
på den mörka himlen efter sommarens
första åskväder"

I min lilla lilla värld av blommor

Min lilla lilla värld av blommor var det "plåster"
som min kropp och själ behövde. Jag tackar för att
jag fick växa upp med mormors underbara blommor.
Och mötas av den fantastiska utsikten från radhuset
som vi bodde i. En otroligt vackert och helande syn.
Det var lättare att vakna upp på morgonen och bära
smärtan efter gårdagens misshandel när det första
som jag såg när jag gick ut i trädgården var alla
fantastiskt vackra och färgrika blommor. Sannerligen
en lisa för själen. Naturen har varit en stor helande
famn som jag flytt till många gånger under mitt liv.

Redan som liten fick jag hjälpa mormor att
plocka bort de blommor som hade blommat
över, det var en stund av delad glädje då hon
och jag pysslade tillsammans i den vackra
trädgården. Idag kan jag tänka att det var
en märklig kontrast, naturens skönhet och
harmoni, kontra den brutala verkligheten
då min mamma kom hem från arbetet och
släppte ut dagens frustrationer, och hennes
utbrott gick ut på både mormor och mig
ingen av oss var förskonad men det skulle
dröja många år innan mamma började att
slå till mormor, sin egen mamma!

I min lilla lilla värld av blommor
dansade älvor prinsar och prinsessor
och ingen av dom blev någonsin slagen!

Tack kära!

Jag var lyckligt lottad med att ha min älskade
mormor och mina tre underbara kusiner. Min
mamma och morbror bodde i samma område
så vi hade nära över till varandra och umgicks
gärna över en fika i trädgården då och då. Det
är min äldsta kusin som håller i mig på fotot ovan.
Utan vänskapen med mina kusiner hade jag varit
ett mycket ensamt litet barn och det är så otroligt
viktigt med lekkamrater som berikar barndommens
glada dagar och inspirerar till hyss och upptåg!
Tack kära kusiner för att ni fanns!

Vilken härlig dag för en liten "tösabit"
Solen sken och min morbror med fru och
mina kusiner var överbjudna på kaffe och
saft med mormors härliga nybakade bullar
och 7 sorters olika kakor.
Även om jag inte har några minnesbilder
från tiden fram tills dess att jag är omkring
3-4 år hoppas jag att det inte finns något hemskt
att minnas och mormor vägrade att säga något
när jag bad henne berätta. Min älskade mormor,
hur många hemligheter dolde hon i sitt hjärta?
Jag är i alla fall mycket glad över att jag fick henne
att öppna sig och släppa ut många av de mörka
hemligheter som tyngde hennes hjärta. Även
att det resulterade i att dom sedan skulle tynga
även mig, så bar jag dom gärna för att lätta
lite på hennes fruktansvärda börda.

Men det skulle ta många år tills dess.

En oäkting

Jag var enligt mormor ett "lätt barn" att ta hand om,
nöjd med det lilla. och glad för det mesta. Min mormor
var ju ändå ganska gammal, när jag kom till världen,
hon var född 1906, så mormor var 61 år. Mormor
var själv mamma till två vuxna barn, en son och en
dotter, och hade redan välsignats med en sonson och
två underbara söta sondöttrar . Så även om hon var 61
var hon fortfarande ung i sitt hjärta precis som de flesta
mödrar är, barn är fantastiska och de håller oss unga länge.
Det är en börda eller en gåva, beroende på hur man ser
på det, att starta om från början med att ta hand om ett
litet barn, med allt vad det innebär. Mormor hade förlorat
sin man, min morfar, året innan jag föddes, och det måste
ha varit mycket jobbigt och känslomässigt för henne,att
först mista sin make, efter en lång tids sjukdom, sedan
få vetskap om att hennes dotter träffar en mycket äldre
man som redan var gift. Jag är säker på, att det på "den
tiden" var mycket skamligt att en kvinna hade ett
förhållande med en gift man. Ännu värre måste det ha
känts för mormor att plötsligt få beskedet att min
pappa var död och att hennes dotter skulle få ta hand
om barnet ensam. Mormor berättade för mig att man på
den tiden skulle ha tyckt att det var "fruktansvärt" att
hennes dotter träffat en gift man som dessutom var
mycket äldre samt redan hade 5 barn tillsammans med
barnens mamma så de bägge kom överens om att inte
nämna något om min pappa. Jag kan tänka mig att på
den tiden, cirkulerade det fortfarande tankar och åsikter
som "synd, oäkting, skam och skuld". Dessa tankar och
känslor som både min mor och min mormor bar i sina
hjärtan tillsammans med hemligheten om min far, bars
under tystnad. Känslor som skam och skuld är mycket
negativa och bryter ner snarare än bygger upp. Det
är nog mycket svårt att vara lycklig och stolt fullt
ut, över sitt barnbarn under sådana omständigheter.

Jag var ju trots allt en Oäkting.

En bukett Gullvivor till min älskade!

Min mamma fick ingen profesionell hjälp att
komma över min pappas plötsliga död, och
och jag är osäker på om hon någonsin gjorde
det, hon fick inte heller någon förklaring
till vad som hänt, det enda hon visste var
att min pappa hade fått ett kraftigt slag i
huvudet, men inte av vem och med vad, hon
berättade aldrig för mig ifall hon saknade
honom eller tänkte på honom men hon hade
ett fotografi av honom på väggen i sovrumet.
När jag frågade var min pappa var sa hon bara
att min pappa var död, och att jag inte skulle
fråga mer om honom. Någon enstaka gång
kunde hon nämna honom eller nämna ett
minne från något tillfälle då de träffats. Det var
inte förrän långt efter min mammas död som
jag plötsligt upptäckte negativen som låg i
en plast mapp och det var den första gången
som jag såg dessa fotografier av min pappa. Då
när jag hittade negativen hade jag inte inspirationen
att lämna in dom på framkallning, så jag lade undan
mappen i min bokhylla och det skulle ta lång tid
innan jag återigen tog fram mappen och scannade in
alla fotografier till min dator. När jag kom till fottot
ovan, slog det mig tanken att Jag faktiskt t.om
vet var fotografiet ovan är taget, för när jag var liten
åkte vi alltid till en ko hage och plockade en stor
bukett med gullvivor! Det var en ritual som vi gjorde
en gång om året. Mamma var inte nöjd förrän buketten
var riktigt stor. Nu undrar jag ifall hon tänkte på pappa
och hedrade hans minne med att plocka en likadan
bukett som han hade plockat till henne. Jag tror att det
är mycket möjligt att hon mindes den underbara
dagen då han plockade den fantastiskt vackra
buketten ovan, och som mamma sedan fotograferade
honom med. Min pappa tog även ett på min mamma
och det är underbart att se hur lycklig hon såg ut.
Det är bara så hemskt att tänka på hur annorlunda
mitt liv hade blivit om min pappa och mamma hade
fått ett liv tillsammans. Det första som jag tänkte
när jag framkallade fotografiet ovan, var att i vår
när gullvivorna blommar ska jag åka dit till ko hagen
och plocka en bukett åt pappa och mamma och
sätta dom på pappas grav där han är begravd och
sätta en bukett i minneslunden där mammas
aska är utströdd!
Kanske de båda är tillsammans i himelen och
tittar ner på mig.

Mamma berättade för mig att hon hatade
mig från den första gång jag slog upp mina
blå ögon. Själv förstod jag inte hur hon kunde
hata mig, jag var ju en gåva som hon fått i arv
från mannen hon älskade. Kanske det var så att
traumat av att hennes älskade rycktes ifrån henne
så brutalt och oförklarligt, och den ofattbara sorgen
i att inte få ta farväl eller ens se honom resulterade
i havandeskaps eller förlossnings psykosen.

Jag vet mer om min faders
sista timmar i livet än vad min mor gör och det är jag
på sätt och vis glad för att hon slapp veta. Men det är
inte något som jag ska berätta för dig än, var sak har sin
tid och nu är det Augusti 1967.

Min mor hatade det lilla barnet som hon höll i sin famn,
men jag hade tur, kanske mer tur än de flesta i min
situation.Min älskade mormor lät min mor och mig bo
tillsammans med henne i samma radhus lägenhet. Min
mormor berättade väldigt lite om hur mamma tog
hand om mig när jag var nyfödd , men jag vet att jag
troligen var skyddad mot yttre synligt våld under den
första tiden. Barnavårdnämnden besökte oss under den
första tiden, jag vet inte om dom besökte alla mammor
eller om det var ensamstående mammor. Kanske var det
deras besök som skyddade mig från att skadas, för min
mamma var noga med att inte låta någon veta att hon
misshandlade sitt barn.

Faderskapet fastställt!

Allt hade hänt så fort, min mor var gravid och
mannen hon älskade av hela sitt hjärta var död!
Jag vet inte exakt vad som hände, min mamma
berättade att min pappa ringt henne och sa att
han hade fått ett slag i huvudet och att han hade
en sådan fruktansvärd huvudvärk, ett par dagar
senare var pappa död! Min mor fick inte veta att
han hamnat på sjukhus eftersom att han fått en
blodutgutelse i hjärnan av det kraftiga slaget.
Läkarna försökte borra upp min pappas skalle för
att lätta på trycket och få ut blodet. Min far dog!

Det måste ha varit så fruktansvärt för min mor,
att inte veta, att inte få möjligheten att finnas vid
hans sida. Min mor fick inte sitta vid min far's
dödsbädd hon fick inte ta farväl av mannen hon
älskade, mannen vars kärleksbarn hon snart skulle
föda.Det måste ha varit en fruktansvärt traumatisk
situation för min mor som nyss fyllt 21 år. Från att
ha levt på rosa moln, med hopp om framtiden
tillsammans med min far, som dessutom precis
hade berättat för sin fru att han ville skiljas.

En sådan fruktansvärd tragedi! Min mor hade
ingen till stöd, jag vet inte om min mormor hade
styrka kvar att trösta sin dotter, min mormor
hade själv mist sin make året innan, min mor
och hennes bror hade mist sin far, nu hade hon
förlorat sin stora kärlek och hela sin framtid.
Vem fanns där att söka tröst hos?

Det är så lätt att dömma, och så lätt att glömma
att min mor var så ung, höggravid och det absolut
värsta som kan hända en kvinna hade just hänt
så det är mycket möjligt att min mor fick
en havandeskaps psykos eller en förlossnings
psykos, för det finns ingen annan förklaring till
varför hon hatade sitt kärleksbarn, det enda
minnet som hon hade kvar efter mannen som
hon älskat av hela sitt unga passionerade hjärta!

Min mor var även tvingad att gå upp i rätten för
att få faderskapet fastställt och det måste ha
varit fruktansvärt att höggravid möta min far's
fru i rätten, att stå öga mot öga mot den kvinna
som varit min mor's chef, och varit så vänlig nog att
låta min mor hyra lägenheten ovanpå affären. Nu
fick min mor känna på de sårade, kanske även
hatfulla, svikna blickar som min far's änka gav
henne. Undrar vad min mor tänkte när hon stod
där framför kvinnan, frun, modern till de 5 barn
som pappa redan hade. Tänkte min mamma på
att hon, som inte ens älskade pappa, fanns vid hans
sida under de sista timmarna medans min mor
inte ens fått tillfälle att ta farväl. Det är så
fruktansvärt att förlora någon man älskar, och
att inte ens få se den man älskar då dödens lugn
har sänkt sig , att inte få säga adjö, gör att det är
svårt att ta till sig att man aldrig mer får träffa
den man förlorat, inte höra dennes röst, inte få
hålla om den eller bli omhållen av.......
Min mamma forlorade inte bara pappa utan även
rätten att ta farväl, rätten att få en möjlighet att
sörja, att få ett avslut.


jag föddes i början av Lejonets månad
och jag skulle få kämpa för att
överleva.

Förbjuden Kärlek!

Jag föddes 1967 i början av augusti, jag var
frukten av en förbjuden kärlek som skulle
sluta i fler än en tragedi.
Min mor arbetade i en Damklädesaffär i
Stockholm, ägarinnan fattade tycke för min
mor som var ung och duktig så min mor fick
erbjudandet att hyra en liten lägenhet som låg
ovanpå affären. Ägarinnan var gift och hade
5 barn tillsammans med sin man, två söner och
tre döttrar. Min mor jobbade som dekoratris
och skyltade, textade skyltar och prisettiketter
hjälpte damerna när dessa skulle prova kläder
och även assistera vid provning av korsetter
och andra underklädesplagg som höll in och
formade. Min mor var bara 19-20 år och jag
är säker på att hennes liv var underbart. Att
plötsligt bo och arbeta i huvudstaden måste ha
varit ett fantastiskt äventyr för en ung flicka

Min mamma träffade ägarinnans man och han
var en riktigt tjusig man, en kvinnokarl. Hans
charmiga leende smälte min moders hjärta och
trots att han var gift och 19 år äldre blev min
mor förälskad i honom. Deras förhållande var
inte helt lätt, dom fick smyga så att hans fru
inte skulle få reda på något. Dom träffades ofta
i min mor's lägenhet, och vem vet, jag kanske
"blev till" under en het romantisk afton i den
lilla lägenheten som min mor hyrde av hans
fru, medans hans fru var hemma och tog hand
om de 5 barnen.
Min far tog med sig min mor till många märkliga
och fantastiska platser, och för en ung kvinna
måste min far ha varit både spännande och verkat
mycket världsvan. Svartklubbar där min far spelade,
träningslokalen där min far lyfte skrot. Min mor
berättade att även Sven Erik Fernström, mer
känd som Jerry Williams, besökte samma gym.
Min far levde fullt ut, jag är inte så säker på att
hans fru eller mina syskon uppskattade hans
vilda leverne. Min far hade ett eget företag där
han arbetade som bilelektriker, han hade många
vänner som han umgicks med både i jobbet och privat
och han presenterade min mor för dom vid olika
tillfällen.
Så en dag började min mor att må illa på mornarna
och förstod att hon var gravid. När hon berättade om
barnet för min far blev han så glad och lycklig och
lovade min mamma att han skulle begära skiljsmässa
och bilda familj med min mor och barnet som hon
bar på. Min far var även säker på att dom skulle få
en son och bestämde raskt att sonen skulle få namnet
Joakim.
Men så plötsligt skedde något fruktansvärt och min
far dog mycket plötsligt, bara 2 månader innan jag
skulle komma till världen.

Tack för att du hindrade mamma att slå ihjäl mig!

Detta är det absolut svåraste beslut jag någonsin har tagit,
och det känns lättare att dela med sig av gjädje än av sorg
men jag känner att det är dags att skriva ner allt "Allt
har sin Tid, och nu är det Tid att berätta om mitt liv på"

BLOGGEN "MITT LIV SOM LEJON"

Jag vill tillägna denna Blog till min älskade Mormor, utan
dig hade jag aldrig överlevt, tack för att du alltid var hemma
och för att du alltid försökte stoppa din egen dotter,
min mamma, från att slå ihjäl Mig!
Jag vill även tacka mina underbara söner och vänner som
uppmuntrat mig till att ta steget fullt ut och öppna dörren
till allt det som hänt. Här är berättelsen om en flicka som
föddes 1967 i Lejonets tecken!